Hösten är kall, ärlig och färgglad. Inget av det står för mig – ändå gillar jag årstiden. Säsongen när man får saker gjorda.
Kratta- och elda upp gamla blöta löv. Samla ihop- och förtränga. Söka nya extrajobb och hitta spännande kurser som får mig att bli mer accepterade av samhället.
Sen kommer vintern. Då får alla feber, snoriga näsor och gnäller konstant över hur skönt det är att bo i Sveriges enda storstad.
- För här finns ingen snö, slask eller tristess.
Fast det förstår ju inte lilla jag. Jag har nyss flyttat hit och förstår inget av det trendiga Stockholm. Och om jag gör det, så får människor mig snabbt att förstå att jag är fel ute.
- Det här är inget för dig. Du passar inte in här.
Jag föddes i en småstad med ljummen närhet och riktiga vargavintrar – däremot med storstadens utbud.
Ibland.
Därför måste jag bjuda mina nya, bildade, storstadsvänner på hemlagad mat varje vecka. Så dom respekterar mig, som den småstadspojke jag är.
För snart är jag också trendig och accepterad – bara för att jag inte förstår bättre.
