Dröm

Alla har drömt. Få har fullföljt. Många har ångrat sig.

Nästa fredag drar jag – jag kommer inte ångra mig.

Tvärtom.

Chans

Om man får chansen att göra något är riktigt spännande och roligt, men som bryter allas förväntningar och ens egna uppsatta mål.

Bör man göra det då?

Stå på sig

När man är ung och arbetar så ska man ställa in sig i ledet. Speciellt om man är yngst. Då är det de äldre som regerar. Helst iklädda annorlunda kläder, för att visa hierarkin för alla gäster på ett än mer tydligt sätt.

Ungefär som om alla chefer haft det lika tufft och vill nu göra det överdjävligt jobbigt för oss som kliver in längst ner i näringskedjan.

Dom får dig att springa, hoppa och arbeta precis så hårt som dom önskar – för en lön som är sämre än när du hade ditt första sommarjobb på plåtverkstaden.

Men nöjda blir dom aldrig. Det finns alltid något som kan bli bättre.

Du är inte glad eller nöjd med din tillvaro. Men jobbet är ett ont måste, du måste ju få in pengar för mat, hyra och böcker till skolan.

En dag rinner det över.

Du skäller ut en av de anställda. Hela arbetsplatsen stannar upp.

Efteråt så känner du dig starkt, precis lika stark som du egentligen är. Resten av medarbetarna klappar dig på axeln och tycker det var stort – något de respekterar.

Äntligen någon som säger något.

Du packar ihop för kvällen och går hem. Precis innan du når dörren till lägenheten ringer din telefon. Det är killen du argumenterat emot. Han låter låg och förklarar att han hade fel. Han har betett sig som en skit. Han ber helt enkelt om ursäkt och säger att han kommer bete sig bättre i framtiden.

Så vem är det som är chef nu?

Vi blev varnade

Jag var på väg till tunnelbanan för att ta mig hemåt. Jag hade ätit lunch vid Hötorget med en gammal kollega till mig på Metro. När jag närmade mig hålet i marken så slog det mig, varför ska jag ta tunnelbanan. Jag är ju ledig idag, alltså har jag inget eller ingen att stressa för.

Anywho.

Jag gick hem.

På den långa, gråa vägen hemövers så funderade jag på hur vacker staden är jag nu lever i. Människorna, husen, livet och pulsen. Här kan man bygga vidare på något fint.

Men något som slog mig var hur mycket reklam jag travade förbi på min en timme långa tur. Varenda fönster, hörn eller gata blinkade och bjöd in till just deras erbjudanden.

Antagligen tog jag åt mig mer än vanligt, då jag inte har en enda krona att spendera på just den skjortan som skyltfönstret lockade mig att införskaffa. Extra billigt just nu, upp till sjuttio procent billigare än vanligt.

Men hur inbjudande hade vår huvudstad varit om det inte funnits en enda reklamskylt ute. Inte ett enda erbjudande. Hur hade man reagerat då? En stad där alla var nöjda med sin bostad, sina grannar och det stora välfyllda skafferiet som man jobbat ihop från sitt egna land.

Jag såg den nya katastroffilmen häromdagen. ”2012 – vi blev varnade”. En film där allt går åt helvete på ungefär en och en halv timme och där det stora landet i väst tillslut står som den stora hjälten.

Sverige nämndes inte, undra hur det gick för oss, fick vi följa med båten mot Afrika? Flavio var nog med på ett hörn, det är ju han alltid.

I vilket fall kände jag en stor lättnad efteråt. Hur skönt vore det inte att vara med på en båt, tillsammans med människor som överlevt en stor katastrof och som har ett och samma mål.

Att få till det med den sötaste tjejen på båten och få de vackraste barnen – i den nya världen, utan reklam.

Bucket list

För ett tag sedan satt jag och funderade på vad jag åstadkommit, och vad jag drömmer om att uträtta, i mitt trötta men välfyllda liv.

Vad vill jag göra? Vad har jag gjort? Vad bör finnas på min Bucket list?

En del har faktiskt hänt sen Monika klämde ut mig för tjugotre år sedan.

Förr, efter till exempel träningarna när vi satt i bastun, så snackade alltid alla grabbar om att dom skulle fälla minst hundra tjejer. En på varje kontinent eller en i varje färg. Jämförelserna var vidriga men jag erkänner att jag satt och höll med – man ville ju inte stå utanför.

En del var tysta och fick höra det efteråt. Antigen med en regelrätt pissbomb eller en hård, tillrättavisande, dask på skinkan.

Nu är det annorlunda.

Nu jämför grabbarna utbildningar och den som har, eller kommer få, högst och flashigast titel på sitt jobb. En del jagar fortfarande kvinnliga troféer och kommer aldrig bli nöjda – medan andra inte fått kyssa sin första flicka ännu.

Oftast är det dom som satt och skrålade högst i bastun, efter träningarna, som inte fått göra det sistnämnda.

I vilket fall som helst så vill jag ta fallskärmscertifikat. Jag har lärt mig att den som har mest prylar i, eller på, ryggsäcken när man går till sängs för sista gången är den som räknas och förblir en legend. En människa som upplevt och utmanat sina egna och naturens gränser.

Så nästa sommar, om jag får ihop en säck med pengar och mod, så gör vi ett försök.

Jag, naturen och min, än så länge halvtomma, ryggsäck.

Det får stå högst upp på listan.

Till att börja med.

Svart

Alla gillar vi olika saker.

Jag gillar att komma hem sent, lyssna på musik och skriva eller läsa.

När allt är nedsläckt – allt förutom datorn.

 

Sambo

Ofta nuförtiden så kommer jag hem sent, nästan vid midnatt. Då ligger min kära sambo, flickvän, tjej och sover. Hon börjar liksom tidigt på morgnarna, när solen knappt nått över husnockarna. Så hon behöver sin skönhetssömn – det förstår jag som man.

Hon är ju gammal.

Detta medför däremot att vi nästan aldrig ses. Vi har helt enkelt olika dygnsrytmer.

Men det är något som vi vet om och vi, tillsammans, skadas inte av det. Vilket gör att jag tycker om henne ännu mer. Hon förstår mig, mina behov och att jag ibland behöver hjälp med att stuva bort datorn och glasögonen när jag somnat i soffan.

Som det kolli till pojkvän jag ibland förvandlas till.

Med skivspelaren på högsta volym.

Sommarnatt

En sommar för med sig förhoppningar och en viss längtan. En längtan att få uppleva nya saker, som blir värre och grövre för varje år som går.

Speciellt när man är ung, när man utmanar sina egna och andras gränser.

Man vill längta. Även om längtan är en förbjuden frukt som får en att känna en onödig smärta.

Förväntningar tar död på allt. Man får aldrig lära sig att ta saker för givet – vilket är sant. Men oftast så gör man det, och leds in i en onödig kamp. Mot sig själv, för man inte väntade på det oförutsägbara.

Ni vet dom där sommarkvällarna, där värmen är perfekt. Nästan så perfekt att man kan känna lukten av den. Som en en varm, halvtorr sommaräng, i sin ståtligaste blomning.

Ljuset ute är precis så gul, rött som du föreställt dig tidigare och förberett dig att det kommer vara, under hela våren. Det håller dig precis så lagom varm i din tunna tröja som det gjorde året innan. Trots att du inte hunnit få din önskade sommarkyss, av din nyfunna kärlek.

Kvällen fortskrider och innebär oändlig delad glädje med goda, nära vänner. Musik som du bara spelat för dig själv tidigare spelas nu om-och-om igen, inför alla.

Det är din kväll. Med dina närmsta vänner. Med en glädje som bara kan uppnås på ett sätt – tillsammans.

Du dansar, svettas och låter värmen spridas i hela kroppen. Den kropp som så länge saknat just denna glädje att få skratta, svettas och kramas en hel sommarnatt – på en okänd plats i världen.

Något du inte förstår precis där och då. Utan kanske dagen, månaden eller året efter. Att det var en av dina livs gladaste kvällar.

En sån upplevde jag i helgen – precis utanför tullarna i ett kallt november Stockholm.

Så nu tänker jag inte längre längta efter sommaren, utan bara ta den för givet när den väl kommer och blommar ut över vårat avlånga land.

Luftgitarr

Ny vecka. Då behövs det kraft för att orka hålla styrfart.

Fest

Mina jet-set vänner flög hit för att äta stekt fläsk, löksås och dricka billigt rödvin med mig. Anton tog med sig Menta till kaffet och Marcus en extra flaska rödvin.

Alex hade med sig en hoprullad Dagens Industri och ett glatt humör.

Vi skålade, skrålade och ljög för varandra ett bra tag innan vi begav oss ut för att dansa hela natten.

Det slutade med att vi kissade ner hela herr Jacob Berzelius – igen.

Sen vaknade jag. Kollade upp och såg att jag sovit jämte Marcus. Han hade precis vaknat, antagligen av att jag började röra på mig. Vi kollade på varandra och det första han yrvaket säger;

- Jag har sådan fruktansvärd träningsvärk i min högerarm.

Marcus, vad fan?!